Jag känner mig så tom så O-älskad. Närstan lite o älskbar. Vad har jag  gjort? Det är fredag och kvällen närmar sig och vem har jag att va med? Ingen. Ja ingen är svaret. Ingen frågar mig om vi kan hänga. Ingen frågar mig att följa med. Ja det är bara ingen som vill ha med mig, som tycker jag livar upp stämningen.
Om ingen var en människa då skulle vi vara bästa vänner. Men Ingen och jag tillsammans blir i slutändan bara jag. Bara lilla jag. Lilla obetydliga jag.
Jag fryser så, så mycket mina händer känns så kalla jag vill att någon ska hålla om dem. Men det är bara ingen som kan göra det. Det känns som jag borde gråta av min misslyckadhet om de nu ens finns nått sånt ord.
Varför sitter jag här själv. Varför är det alltid jag som ringer dem? Är jag en börda men hälst vill undvika men inte har hjärta att säga nej till allt för många gånger?
Svaret är väll ja.
Om jag tog livet av mig just nu när skulle de märka att jag var borta? Aldrig? Eller kanske när min död kropp började ge ut en sån stark odör att de var illa tvungna att se efter vad det var. Men det kan ta veckor.
Jag kommer ligga här död på golvet i veckor innan någon hittar mig. Runt den tiden har hela jag sjunkit ihop som döda djuren vid sida av motorvägen. Det ända levande ting som kommer ge mig uppmärksamhet då är flugorna som ivrigt kommer surra runt mig.